Det såg ut som att Moulton funderade på saken när han körde längre in i bostadsområdet, mot adressen som den regionala polisen hade skickat under resans gång. Det var ännu en sak som gjorde att Chloe började få allt mer respekt för hur byrån fungerade. Det var svårt att föreställa sig att så gott som all information hon behövde – adresser, telefonnummer, yrkeshistoria, brottsregister – fanns tillgänglig dygnet runt. Hon behövde bara ringa eller skicka ett e-postmeddelande. Hon antog att agenter förr eller senare blev vana med det, men just nu kände hon sig fortfarande väldigt privilegierad av att vara en del av ett sådant välutformat system.
När de kom till adressen och gick de raka vägen upp till ytterdörren. På brevlådan stod det Lovingston och själva huset var en exakt kopia av så gott som alla andra hus i grannskapet. Det var ett sådant område där husen låg ovanpå varandra, men det var samtidigt tyst och stilla – ett perfekt familjeområde där barnen kunde lära sig att cykla och förmodligen ha väldigt kul när det var jul och påsk.
Chloe knackade på dörren och den öppnades genast av en kvinna med en bäbis i famnen.
“Är det du som är fru Lovingston?” frågade Chloe.
“Det stämmer. Och ni måste vara FBI-agenterna. Vi fick ett samtal från polisen för ett tag sedan och de sa att ni var på väg.”
“Bor Jerry Hilyard fortfarande här?” frågade Moulton.
En man dök upp bakom kvinnan. “Ja, jag är fortfarande här”, sa han. Han ställde sig bredvid fru Lovingston i dörröppningen och lutade sig mot dörrkarmen. Han såg fullständigt utmattad ut, så uppenbarligen hade han inte haft en god natts sömn sedan han hade förlorat sin hustru på ett sådant brutalt sätt.
Fru Lovingston vände sig mot honom med en stirrande blick, som fick Chloe att tänka att bäbisen i hennes armar skulle få stå ut med en del obehagliga blickar i framtiden. “Är du säker på att du klarar av det här?” frågade kvinnan.
“Jag fixar det här, Claire”, sa han. “Tack.”
Hon nickade, höll sitt barn hårdare i famnen och gick iväg.
“Kom in, antar jag”, sa Jerry.
Han ledde in dem till samma rum som han hade kommit ut från. Det såg ut som ett litet sällskapsrum, dekorerat med en hel del böcker och två eleganta fåtöljer. Jerry nästan ramlade ner i en av fåtöljerna, som om hans skelett höll på att smulas sönder.
“Jag vet att det verkar som att Claire har något emot att ni är här”, sa Jerry. “Men... hon och Lauren var goda vänner. Hon tycker att jag måste få sörja... vilket jag gör. Det är bara det att...”
Han blev tyst och Chloe kunde se att han kämpade mot en tsunamivåg av känslor, i ett försök att klara av konversationen utan att bryta ihop.
“Herr Hilyard, jag är Agent Fine och det här är min partner, Agent Moulton. Jag undrar om du skulle kunna berätta om de politiska anknytningar er familj har.”
“Herregud”, pustade han. “Det är så överdrivet. Den lokala polisen gjorde ett spektakel av hela grejen och alla tappade fattningen. Jag är ganska säker på att det var därför ni blev inkallade, eller hur?”
“Finns det någon politisk koppling?” frågade Moulton och undvek frågan.
“Laurens pappa brukade vara riktigt bra golfkompis med försvarsministern. De växte upp tillsammans, spelade fotboll ihop, allt sådant. De umgås fortfarande då och då – jagar, fiskar, och så vidare.”
“Pratade Lauren någonsin med ministern?” frågade Chloe.
“Inte så länge vi var gifta. Han kom till vårt bröllop. Vi får julkort från hans familj. Men det är allt.”
“Tror du att det som skedde kan ha haft någon koppling till den relationen?” frågade Moulton.
“Om det skulle vara så, förstår jag inte varför. Lauren var inte ens intresserad av politik. Jag tror bara att hennes pappa vill känna sig viktig. Någon mördade hans lilla flicka så det måste vara för att han känner viktiga personer. Han är lite utav en skitstövel på det sättet.”
“Vad kan du berätta om de sista dagarna i Laurens liv?” frågade Chloe.
“Jag har redan berättat allt för polisen.”
“Vi förstår det”, sa Moulton. “Och vi har kopior på deras rapporter. Men för att vi ska få en så tydlig bild som möjligt, kan det hända att vi måste ställa några frågor som du kanske redan har svarat på.”
“Ok, jag förstår”, sa Jerry.
Chloe tänkte att det verkade som att han inte var helt närvarande. Han såg väldigt frånkopplad ut. Om hon inte redan visste vilken traumatisk situation han befann sig i just nu, hade hon förmodligen trott att han var drogad.
“Den första frågan kanske låter löjlig med tanke på vad som har hänt”, sa Chloe, “men är det någon som har skäl att vara upprörd på din hustru?”
Han skakade på huvudet. När han pratade var det med darr på rösten, och det lät som att han hade fastnat i en oändlig gäsp. “Nej. Lauren höll sig för sig själv. En introvert. Det hade till och med blivit värre på senare tid... hon var liksom innesluten i sig själv, om ni förstår vad jag menar?”
“Någon idé varför?”
“Hon har haft det svårt i livet. Struliga föräldrar och allt det där. Hon var lite utav en mobbare på gymnasiet. Jag antar att det är vad man skulle kalla henne nuförtiden. Eller kanske rent av elak. Hon hade tänkt en del på det där den senaste tiden. Jag tror att det blev värre på grund av den jävla gymnasieåterföreningen hon blev inbjuden till.”
“Var hon orolig över festen?” frågade Chloe.
“Jag vet inte riktigt. Det gjorde henne ledsen, tror jag... när hon tänkte på de hon hade varit elak mot.”
“Tog ni studenten tillsammans?” frågade Moulton.
“Det gjorde vi.”
“Gick ni båda på gymnasieåterföreningen?”
“Gud, nej. Jag hatar sådana tillställningar. Folk bara låtsas vara någon de inte är och låtsas dessutom gilla varandra, även om de hatade varandra på gymnasiet. Nej. Jag stannade hemma.”
“Du sa att hon var en introvert”, sa Chloe. “Hade hon några vänner?”
“Hon hade några stycken. Claire var en av dem. Och vännerna hon hade var som familj. De stod varandra otroligt nära.”
“Har du pratat med dem sedan incidenten?” frågade Moulton.
“Bara en. Hon ringde strax efter att hon fick veta, för att fråga om jag behövde någonting.”
“Är det vänner som kanske gick med henne till gymnasieåterföreningen?”
“Ja. Claire gick också. Men hon är också lite introvert. Jag tror att hon gick mest av nyfikenhet.”
“Har du och Lauren några barn? frågade Chloe. “I ett område som detta är det lätt att anta att det finns minst ett barn i varje hus.”
“Vi har två. Vår äldsta, Victoria, är arton; hon började på universitet i år. Hon... tja, hon valde att vara med sina morföräldrar under den här svåra tiden. Och vår yngsta – Carter – ville följa med henne. Jag har aldrig haft någon bra relation med mina svärföräldrar, men det är underbart att mina barn kan vara med dem just nu. Jag känner mig som en värdelös far, men om mina barn var här skulle jag nog tappa greppet helt, tror jag.”
“Har du något emot att dina barn är med sina morföräldrar just nu?” frågade Moulton.
“Jag vill ha dem här med mig... bara för att få se dem. Men jag är en enda röra. Och tills huset är i bättre form... så är det bäst för dem att vara där.”
“Du sa att din äldsta valde att vara med dem nu”, sa Moulton. “Varför då?”
“Hon ville bara skynda sig ut ur huset. Hon och Lauren hade en besvärad relation under de senaste åren. Jobbiga mamma-dotterproblem. Vår dotter... hon tog med sig killar hem, smög sig ut ur huset om nätterna. Hon gjorde det redan när hon var tretton. När hon var femton var vi rädda att hon hade blivit gravid. Och som ni kan räkna ut... Lauren var trettiosju. Vi fick vår första dotter när vi var nittio.”
Chloe tänkte att den röriga familjesituationen inte kunde göra det lättare för Jerry Hilyard just nu. Hon tyckte inte att det var nödvändig att gräva mer i det just nu, även om det kunde vara en bra idé att prata med dottern längre fram.
“Herr Hilyard, skulle du ha något emot om vi såg oss omkring hemma hos dig?” frågade hon.