“Det går bra. Poliskommissarien och hans män har varit ut och in några gånger. Koden för att komma in är två-två-två-åtta.”
“Tack, herr Hilyard”, sa Moulton. “Var snäll och hör av dig om du kommer att tänka på något annat. Just nu tror jag att vi skulle vilja prata med fru Lovingston för att se om hon har något att berätta.”
“Hon har berättat allt hon vet för polisen. Hon börjar bli irriterad, tror jag.”
“Hennes make då? Kände han din hustru väl? Umgicks ni någonsin, ni fyra?”
“Nej. Claires make jobbar en hel del på annan ort. Jag pratade med honom över FaceTime för att kolla så att det var ok för honom att jag bodde här ett tag. Och det var ändå mest Claire och Lauren som umgicks. De sågs varje vecka – drack vin ute på verandan och de bytte hus varje vecka.”
Claire kom långsamt in i rummet, vilket innebar att hon hade fått bäbisen att somna.
“Och vi brukade göra det som alla kvinnor gör. Vi pratade om våra makar och nostalgiska minnen. Jag berättade för henne om allt som var härligt och jobbigt med att ha en ny bäbis hemma. Och, nu på senare tid, pratade vi en del om svårigheterna hon hade med sin dotter.”
“Vad kan du berätta för oss om Lauren, som kan ha fått någon att vilja mörda henne?” frågade Chloe.
“Lauren gjorde några val på gymnasiet som hennes föräldrar inte var så förtjusta i”, svarade Claire. “När Lauren tog studenten och fick sin första dotter... tja, då blev det inget universitet för hennes del.”
“De tyckte att det var pinsamt”, tillade Jerry. “De blev förbannade och flyttade till New Hampshire. De sprider lögner om Lauren till vår dotter närhelst de kan.”
“De försöker kompensera för de misstag de gjorde när de uppfostrade Lauren”, sa Claire. “Riktiga skitstövlar.”
Chloe fick känslan av att de lätt kunde fortsätta snacka skit om morföräldrarna i all oändlighet, så hon frågade istället: “Fru Lovingston, kan du tänka dig att Lauren hade några fiender eller andra svårartade relationer?
“Inte utanför familjen. Och även om de är riktiga idioter, skulle de absolut aldrig göra något sådant. Det här... det här är så bedrövligt.”
Moulton sträckte ner handen i innerfickan och tog fram ett visitkort. Han la det på soffbordet och tog ett steg bakåt. “Snälla ni... om ni kommer att tänka på något annat, kontakta oss genast.”
Både Claire och Jerry nickade barskt. Konversationen hade varit kort, men det hade varit krävande för båda två. Chloe och Moulton gick ut genom den besvärade tystnaden.
När de kom ut och var på väg mot bilen pausade Chloe ett slag på trottoaren. Hon tittade ner längs gatan, ner mot Hilyards hus, och såg att man nästan kunde se det. Men hon fick ändå känslan av att Moulton hade rätt. Kanske var det lite för nära. Och om sovrummet fortfarande såg ut som det gjorde i fotografierna som Johnson hade visat dem, vore det lite makabert av honom att bo så nära mordplatsen.
“Redo att besöka huset?” frågade Chloe.
“Inte direkt”, sa Moulton, med bilderna fastetsade på hornhinnan. “Men jag antar att vi måste börja någonstans.”
De gick tillbaka till bilen och körde tillbaka samma väg de hade kommit. Chloe försökte intala sig själv att det inte skulle vara så illa som det hade varit på bilderna – allt det illröda blodet och de blekvita lakanen.
***
Det tog hela tjugo sekunder att köra fram till Hilyards hus. Det faktum att det var så likt Lovingstons hus – och nästan alla andra hus i kvarteret – var jävligt läskigt enligt Chloe. De gick in genom ytterdörren med koden som Jerry Hilyard hade gett dem och klev in i ett knäpptyst hus där tiden stod stilla.
Eftersom de visste exakt varför de var där, gick de direkt upp till andra våningen. Det största sovrummet var lätt att hitta – det var rummet längst ner. Genom den öppna dörren kunde Chloe redan se röda strimmor av blod på mattan och lakanen.
Men hon kände sig lättad när hon såg att brottsplatsen inte var lika extrem som den hade sett ut på bilderna. Först och främst hade kroppen avlägsnats. Sedan hade blodfläckarna torkat i några dagar, vilket gjorde att de var lite mattare i färgen.
De gick fram till sängen, försiktiga med att inte trampa i några blodfläckar på mattan. Hon kunde se att några redan hade trampat i fläckarna av misstag, vilket förmodligen var poliser eller kanske obducenten. Chloe vände blicken mot andra sidan av rummet, där hon såg en byrå och en plattskärmad tv som var upphängd på väggen. Hon tittade säkert på tv när det inträffade, kanske för att slippa tänka på allt som hade hänt på gymnasieåterföreningen...
Chloe gick sedan ner för trapporna och såg sig omkring. Hon kunde inte se några tecken på att förbrytaren hade brutit sig in och inga tydliga tecken på att något hade blivit stulet. Hon såg sig omkring i vardagsrummet, köket och gästrummet. Hon gick till och med ut på terrassen på baksidan och såg sig omkring. Det stod ett litet trädgårdsbord i hörnet. Mitt på bordet, under parasollet, stod det en askkopp.
Chloe hummande betänksamt för sig själv när hon tittade ner i askkoppen. Där låg det inga cigarettfimpar, men en annan typ av aska och papper. Hon böjde sig ner och sniffade på innehållet. Det var uppenbarligen marijuana. Hon sorterade sina tankar och undrade för sig själv om det kunde vara relevant på något vis.
Chloe hoppade till lite när telefonen ringde. Moulton, som kom ut till henne på terrassen, flinade när han såg hur skrämd hon hade blivit. Hon himlade med ögonen och svarade på samtalet, som kom från ett okänt nummer.
“Det här är Agent Fine”, svarade hon.
“Det här är Claire Lovingston. Jag tänkte att du säkert ville bli informerad om att en av mina vänner, Tabby North, precis ringde hit. Hon var en av Laurens närmsta vänner och en av de kvinnorna som Jerry nämnde. Hon frågade om någon från polisen hade kommit för att prata med mig. Jag berättade att FBI hade varit här och hon skulle vilja prata med er.”
“Har hon någon relevant information att ge oss?”
“Ärligt talat... det vet jag inte. Förmodligen inte. Men det här är ett ganska litet grannskap. Jag tror att de vill göra allt de kan för att hjälpa till. De kommer säkert vara hjälpsamma.”
“Bra. Skicka hennes nummer är du snäll.”
Chloe la på och berättade för Moulton vad kvinnan hade sagt. “Det var Claire. Hon sa att en av Laurens andra vänner hade ringt för att se om det fanns några nyheter. Hon skulle vilja prata med oss.”
“Bra. Ärligt talat... jag är så gott som klar här. Det där sovrummet är bara kusligt.”
Det var en bra beskrivning. Chloe kunde fortfarande se bilderna i sitt huvud, och det kändes bara fel att se rummet som det var nu, tomt och övergivet, utan någon kropp.
Men de gick ändå tillbaka till sovrummet och såg sig omkring en sista gång, lite mer noggrant. De gick också in i badrummet, den stora klädkammaren och de tittade även in under sängen. När de inte kunde hitta något av värde åkte de iväg, ut från grannskapet Farmington Acres. Chloe tänkte återigen på hur otroligt gemytligt området var – ett perfekt bostadsområde för de som ville starta familj och skapa en trygg framtid.
Så länge du var ok med att det då och då skulle ske ett mord.
KAPITEL SJU
Tabby North var rödhårig och hade en kropp som fick Chloe att tänka att hon var på gymmet minst fyra dagar i veckan; det var en kropp som, enligt Chloe, skulle må bra av lite stadigare måltider. Hon var väldigt vacker på ett uppenbart sätt, men det såg ut som att en stark vind skulle kunna svepa bort henne.
Chloe och Moulton träffade Tabby i hennes hus och det visade sig att hon dessutom hade tagit sig friheten att bjuda in en annan nära vän, en kvinna som såg ut som att hon förmodligen var Tabbys gymkompis. Den här kvinnan hette Kaitlin St. John, och hon satt och grät när Chloe och Moulton dök upp. De samlades på Tabbys inglasade terrass, där Tabby bjöd på en karaff med lavendellemonad. Chloe kunde inte låta bli att slås av hur pretentiöst det kändes att sitta där med dessa kvinnor som närmade sig fyrtio, med minimala midjemått och trendiga hälsotokiga drinkar.