”Jag är ledsen, Gabriela”, sa April undergivet.
Gabriela titta noga på Aprils ansikte. Riley kunde se på hennes ansiktsuttryck att hon kunde se att April hade rökt marijuana.
”Tonta!” sa Gabriele skarpt.
”Lo siento mucho”, sa April, och lät verkligen ångerfull.
”Vente conmigo”, sa Gabriela. Medan hon ledde bort April, så vände hon sig om och tittade på Riley med en bitter och besviken blick.
Blicken tog hårt på Riley. Gabriela var en av de få människorna i världen som hon kunde bli rädd för. Hon hade också ett underbart sätt att hantera April, och för tillfället så verkade hon göra ett bättre jobb som förälder än Riley.
Riley ropade efter Gabriela, ”Är Ryan hemma?”
Medan hon gick så svarade Gabriela, ”Si”. Sen ropade hon, ”Señor Paige, din dotter är tillbaka”.
Ryan dök upp i hallen, med frissan redo och klädd för att gå ut. Han verkade förvånad att se Riley.
”Vad gör du här?” frågade han. ”Var var April?”
”Hon var hemma hos mig”.
”Va? Efter allt som hände igår kväll, så tog du hem henne?”
Riley blev irriterad, men bet ihop.
”Jag tog inte henne någonstans”, sa hon. ”Fråga henne, om du vill veta hur hon tog sig det. Det är inte mitt fel att hon inte vill bo med dig. Du är den enda som kan lösa det problemet”.
”Allt det här är ditt fel, Riley. Du har låtit henne bli helt knasig”.
För ett ögonblick var Riley helt ursinnig. Men tanken att han kanske hade rätt fick ilskan att sjunka undan. Det var orättvist, men han visste verkligen vad han skulle säga för att göra henne arg.
Riley tog ett långt, djupt andetag och sa, ”Så här är det, jag måste resa bort några dagar. Jag har ett fall i delstaten New York. April måste bo här, och hon måste stanna här. Var god och förklara situationen för Gabriela”.
”Du kan förklara situationen för Gabriela”, väste Ryan tillbaka. ”Jag har en klient jag måste träffa. Nu”.
”Och jag har ett flygplan som väntar på mig. Nu”.
De stirrade på varandra ett tag. Deras bråk hade nått ett dödläge. Riley tittade in i hans ögon och påminde sig själv att hon en gång älskat honom. Och han hade verkat älska henne lika mycket. Det var på tiden när de båda var unga och fattiga, innan han hade blivit en framgångsrik advokat och hon hade blivit en FBI-agent.
Hon kunde inte låta bli att märka att han fortfarande såg bra ut. Han la ner mycket tid och energi på sitt yttre och spenderade många timmar på gymmet. Riley visste också att han hade många kvinnor i sitt liv. Det var en del av problemet—han njöt för mycket av sin frihet som ungkarl och brydde sig inte om att vara förälder.
Inte för att jag gör mycket bättre ifrån mig, tänkte hon.
Sen sa Ryan, ”Det är alltid jobbet för dig”.
Riley höll tillbaka sin ilska. De hade pratat om det här om och om igen. Hennes jobb var på något vis både för farligt och trivialt. Hans jobb var det enda viktiga, för han tjänade mycket mer pengar, och för att han hävdade att han gjorde skillnad i världen. Som om att hjälpa rika klienter med rättsmål skulle göra mer skillnad än Rileys oändliga krig mot ondska.
Men hon kunde inte låta sig bli indragen i samma bråk just nu. Ingen av dem vann bråket i alla fall.
”Vi får prata om det när jag kommer tillbaka”, sa hon.
Hon vände sig om och gick ut ur huset. Hon hörde Ryan stänga dörren bakom henne.
Riley satte sig i bilen och körde. Hon hade mindre än en timme till Quantico. Hennes huvud snurrade. Så mycket hade hänt på så kort tid. För bara en liten stund sedan så hade hon bestämt sig för att ta sig an ett nytt fall. Nu undrade om hon hade valt rätt. Inte nog med att April hade svårt att hantera hennes jobb, men hon var också säker på att Peterson åter var tillbaka i hennes liv.
Men på ett vis så gick det ihop. Så länge som April bodde hos sin pappa så skulle hon vara säker från Petersons klor. Och Peterson skulle inte ta några andra offer medan Riley var borta. Även om han var ett mysterium för henne, så visste Riley en sak. Hon var målet för hans hämnd. Hon, och ingen annan, skulle bli hans nästa offer. Och det skulle vara skönt att vara långt bort ifrån honom ett tag.
Men hon påminde också sig själv om den hårda lärdomen hon fått under hennes sista fall—att inte ta sig an all ondska i världen, på samma gång. Det hela kunde sammanfattas med ett enkelt motto: Ett monster i taget.
Och för tillfället jagade hon e ovanligt grym best. En man som hon visste snart skulle slå till igen.
Kapitel 7
Mannen hade börjat lägga ut kedjor på det långa arbetsbordet i hans källare. Det var mörkt ute, men alla länkar av rostfritt stål var ljusa och glänsande i ljuset från en ensam, bar glödlampa.
Han drog ut en kedja till dess fulla längd. Det rasslande ljudet väckte hemska minnen av att vara fastkedjad, i bur, och av att bli torterad av kedjor som dessa. Men det var som han intalade sig själv: Jag måste möta mina rädsla.
Och för att göra det så var han tvungen att visa att han behärskade själva kedjorna. Alltför ofta, förr i tiden, så hade kedjorna behärskat honom.
Det var synd att någon behövde lida för det här. Under fem års tid hade han bestämt sig för att lägga det hela bakom sig. Det hade hjälpt mycket när kyrkan anlitade honom som nattvakt. Han tyckte om jobbet och han var stolt över den auktoritet som medföljde. Han tyckte om att känna sig stark och behövd. Men förra månaden så hade de tagit jobbet ifrån honom. De behövde någon som var utbildad vakt, sa de, någon med ett bättre CV—någon större och starkare. De lovade att han skulle få fortsätta att arbeta i trädgården. Han skulle fortfarande tjäna tillräckligt med pengar för hyran för hans lilla hus.
Men ändå, att han blev av med det jobbet, att han förlorade auktoriteten det gav honom, hade tagit hårt på honom, fått honom att känna sig hjälplös. Begäret kom tillbaka—den desperata känslan att inte vara hjälplös, det frenetiska behovet för att bemästra kedjorna så att de inte kunde ta honom igen. Han hade försökt lägga begäret bakom sig, som om han kunde lämna sitt inre mörker, där, i källaren. Förra gången hade han kört hela vägen ner till Reedsport i hopp om att komma undan begäret. Men han lyckades inte.
Han visste inte varför han inte lyckades. Han var en god man, med ett gott hjärta, och han tyckte om att göra tjänster. Men förr eller senare så vände sig hans godhet mot honom. När han hjälpte den där kvinnan, den där sjuksköterskan, med att bära sina matvaror till hennes bil i Reedsport, hon hade lett och sagt, ”Vilken duktig kille!”
Minnet av leendet och orden sved.
”Vilken duktig kille!”
Hans mamma log och sa sådana saker, även när hon höll kedjan runt hans fot för kort för att han skulle kunna nå någon mat, eller ens kunna se ut genom ett fönster. Och nunnorna, även de hade lett och sagt sådana saker när de tittat på honom genom den lilla gluggen i dörren till hans lilla fängelse.
”Vilken duktig kille!”
Alla var inte elaka, det visste han. De flesta människor menade honom väl, speciellt i den här lilla staden där han bott länge. De tyckte till och med om honom. Men varför behandlade alla honom som ett barn—ett handikappat barn dessutom? Han var tjugosju år gammal, och han visste att han var exceptionellt begåvad. Hans hjärna var full av briljanta tankar, och han stötte sällan på ett problem han inte kunde lösa.
Men givetvis så visste han varför folk behandlade honom som de gjorde. Det var för att han knappt kunde prata. Han hade stammat hopplöst hela livet, och han försökte nästan aldrig prata, fast han förstod allt som andra sa.
Och han var liten och svag, och han såg knubbig och barnslig ut, som någon som fötts med en ärftlig defekt. Inne i den där något konstigt formade skallen satt en anmärkningsvärd hjärna, som hejdats från att göra underbara saker i världen. Men det visste ingen. Ingen alls. Inte ens läkarna på mentalsjukhuset hade vetat det.