”Åh, Gud, ni liftade, eller hur?” sa Riley.
”Föraren var en jättesnäll kille, väldigt tyst”, sa April. ”Brian var med mig hela tiden. Vi var säkra”.
Riley kämpade med att hålla sina nerver och sin röst stadig.
”Hur vet du att ni var säkra? April, du ska aldrig låta främlingar skjutsa dig. Och varför kom du hit efter det hemska som hände igår? Det var väldigt dumt gjort. Tänk om Peterson fortfarande var här?”
April log som om hon visste bättre än så.
”Kom igen, mamma. Du oroar dig för mycket. Det säger de andra agenterna. Jag hörde två av dem prata om det—de som körde mig till pappa igår. De sa att Peterson definitivt är död och att du bara inte kan acceptera det. De sa att den som lämnade stenarna där antagligen gjorde det för att spela dig ett spratt”.
Riley kokade av ilska. Hon önskade att hon kunde lägga vantarna på de där agenterna. De hade magen att motsäga Riley medan hennes dotter kunde höra dem. Hon tänkte fråga April vad agenterna hette, men bestämde sig för att släppa det hela.
”Lyssna på mig, April”, sa Riley. ”Jag måste sticka iväg på ett jobb i ett par dagar. Jag måste ge mig av genast. Jag kör dig till pappas hus nu. Jag vill att du stannar där”.
”Varför kan jag inte följa med dig?” frågade April.
Riley undrade hur i helsike tonårsflickor kunde vara så korkade när det gällde vissa saker.
”För du måste bli klar med skolan”, sa hon. ”Du måste bli godkänd, annars hamnar du efter i skolan. Engelska är ett krav, och du slarvade bort det av ingen anledning alls. Dessutom så jobbar jag. Det är inte alltid säkert att vara med mig när jag jobbar. Det borde du veta vid det här laget”.
April sa ingenting.
”Kom in”, sa Riley. Vi har bara några minuter. Jag måste packa lite saker, och det måste du också. Sen kör jag dig till pappa”.
Riley vände sig mot Brian och tillade, ”Och jag kör hem dig”.
”Jag kan lifta”, sa Brian.
Riley bara glodde på honom.
”Okej”, sa Brian och såg skrämd ut. Han och April reste sig från bordet och följde Riley in i huset.
”Kom igen, in i bilen med er båda två”, sa hon. Barnen lämnade lydigt huset.
Hon låste en ny skjutspärr som hon skaffat till bakdörren och gick mellan rummen för att se till att alla fönster var låsta.
I sitt sovrum så tog hon sin resväska och kollade så allt hon behövde var i den. När hon gick så tittade hon nervöst på sin säng för att se om stenarna låg där igen. Hon undrade varför hon var på väg till en annan delstat istället för att stanna här och försöka få tag på mördaren som lagt dem där för att reta henne.
Dessutom så hade Aprils påhitt skrämt henne. Kunde hon vara säker på att hennes dotter skulle hålla sig säker i Fredericksburg? Innan så trodde hon det, men nu tvivlade hon.
Men det fanns inget hon kunde göra åt saken. Hon hade tagit sig ann ett nytt fall och hon var tvungen att ge sig av. När hon gick ut ur huset och mot bilen, så tittade hon in i den täta och mörka växtligheten i hopp om att få syn på ett spår av Peterson.
Men det syntes inget.
Kapitel 6
Riley slog en blick på bilens klocka medan hon körde barnen till en exklusiv del av Fredericksburg och tidsbristen började göra henne nervös. Hon hörde Merediths ord igen.
Om du är sen så får du sota för det.
Kanske—bara kanske—så skulle hon lyckas ta sig till landningsbanan i tid. Hon hade planerat att bara stanna till där hemma för att ta en väska, och nu började saker och ting bli mycket mer komplicerade. Hon övervägde om hon skulle ringa Meredith och varna honom att familjeproblem kanske skulle göra henne sen. Nej, bestämde hon sig; hennes chef hade redan varit tillräckligt motvillig. Hon kunde inte förvänta sig att han skulle visa ännu mer överseende.
Som tur var så bodde Brian på vägen till Ryans hus. När Riley stannade till vid ett hus med en stor trädgård, sa hon, ”Jag borde följa med in och berätta för dina föräldrar vad ni gjort”.
”De är inte hemma”, sa Brian och ryckte på axlarna. ”Pappa är borta för alltid, och mamma är inte hemma så ofta”.
Han klev ut ur bilen, vände sig om, och sa ”Tack för skjutsen”. Medan han gick mot huset så undrade Riley vilken sorts föräldrar som skulle lämna ett barn ensamt sådär. Visste de inte vilken skit som tonåringar kan sätta sig i?
Men hans mamma kanske inte har något val, tänkte Riley eländigt. Vad har jag för rätt att döma?
Så fort som Brian kommit in i huset, så körde Riley iväg. April hade inte sagt någonting under hela bilfärden, och hon verkade inte vara på humör för att prata nu. Riley kunde inte avgöra om dotterns tystnad berodde på att hon var sur eller om hon skämdes. Hon insåg att det verkade finnas mycket som hon inte visste om sin egen dotter.
Riley var besviken på både sig själv och April. Igår hade de verkat komma överens bra. Hon trodde att April hade börjat förstå all press som ligger på FBI-agenter. Men sen hade Riley insisterat att April skulle bo hos sin pappa igår, och idag så gjorde April uppror för att hon blev tvingad att göra det.
Riley påminde sig själv att hon borde vara mer sympatisk. Hon hade själv alltid varit lite av en rebell. Och Riley visste hur det kändes att förlora sin mamma och att ha en pappa som var ganska främmande. April måste vara rädd att hon ska hamna i samma situation.
Hon är livrädd för min skull, insåg Riley. De senaste månaderna så hade April fått se sin mamma genomlida både fysiska och känslomässiga trauman. Efter gårkvällens inkräktare så var säkert April väldigt orolig. Riley påminde sig själv att hon var tvungen att visa mer uppmärksamhet för hennes dotters mående. Vem som helst, barn eller vuxen, skulle ha svårt att hantera Rileys komplicerade liv.
Riley stannade till framför huset som hon en gång bott i tillsammans med Ryan. Det var ett stort, vackert hus med en portik vid sidodörren, eller porte-cochère som Ryan kallade den. Nuförtiden så valde Riley att parkera på vägen istället för att köra in på uppfarten och in under taket.
Hon hade aldrig känt sig hemma här. Av någon anledning så hade livet i en respektabel stadsdel i förorten aldrig passat henne. Hennes äktenskap, huset, grannskapet, allt hade lagt sådana förväntningar på henne som hon visste att hon aldrig skulle kunna leva upp till.
Med årens gång så hade Riley insett att hon var bättre på sitt jobb än hon någonsin skulle bli på att leva ett normalt liv. Tillslut hade hon lämnat äktenskapet, huset, och grannskapet, och det hade gjord henne alltmer bestämd att leva upp till förväntningarna som ligger på en mamma till en tonårsflicka.
När April började öppna bildörren, så sa Riley, ”Vänta”.
April vände sig om och tittade på henne förväntansfullt.
Utan att tänka sig för så sa Riley, ”Jag fattar. Jag förstår”.
April tittade på henne med ett häpet ansiktsuttryck. Hon verkade vara gråtfärdig. Riley kände sig nästan lika förvånad som sin dotter. Hon visste inte riktigt vad som flugit i henne. Hon visste bara att detta inte var rätt tid för att predika för sin dotter, även om hon hade haft tid att göra det, vilket hon inte hade. Hon kände också på sig att hon hade sagt precis rätt sak.
Riley och April klev ur bilen och gick tillsammans mot huset. Hon visste inte om hon skulle hoppas att Ryan var hemma eller inte. Hon ville inte börja bråka med honom, och hon hade redan bestämt sig för att inte berätta för honom om marijuanan. Hon visste att hon borde göra det, men hon hade helt enkelt inte tid med hans reaktion. Men, hon behövde verkligen förklara för honom varför hon skulle vara bortrest ett par dagar.
Gabriela, den bastanta, medelålders kvinnan från Guatemala som hade jobbat som familjens hemhjälp i flera år, öppnade dörren. Gabrielas ögon var fyllda med oro.
”Hija,var har du varit? frågade hon med sin kraftiga brytning.