Всего за 382 руб. Купить полную версию
Ni har rätt, sade Kristian Ebb tankfullt, ni har säkert alldeles rätt. Au revoir, vi ses snart igen. Jag sparar priset för en morgontidning hos er. Ni har mycket era nyheter än lEclaireur!
Markisinneprolen smålog erkännande åt komplimangen. Ebb sneddade över gatan för att studera det plakat, som Arthur Vanloo och hans unge släkting klistrat upp. Efter att ha läst igenom det, rynkade han eftertänksamt pannan. Det var en uppfordran till protestmöte. Protest mot vad? Mot arresteringen av visa demagoger i de franska kolonierna, som ville befria dem »från det kapitalistiska oket», och skänka dem »självstyrelse»
När han kom hem, väntade sillfrukosten på honom. Dessutom väntade Geneviève för att med bister min och på sin mest smattrande grönlandsdialekt förklara, att det, fanden hakke henne, var sista gången, som hon dagtingade med sitt samvete på detta vis.
ANDRA KAPITLET. Tre herrar på var sin kruttunna
Kristian Ebb stod bakom skrivbordet med armarna i kors. Två besökande hade just släppts in av Geneviève två herrar, som ännu tycktes halvt förlamade av den fnysande grönländska hälsning, varmed hon mottagit dem i tamburen: Med hvem har jeg fornø ielsen? Den ene var mycket högväxt, mycket bredaxlad och hade ett stort öppet ansikte med leende bruna ögon under gråsprängt hår. Den andre var kortväxt, trind, och hade den mest perfekta amorinmun i sitt slätrakade ansikte. Det fanns intet tvivel om att de gjorde ett tilltalande intryck.
Kristian Ebb måste anstränga sig för att göra sin stämma kall, då han frågade:
Herr bankdirektör Trepka från Köpenhamn?
Mannen med amorinmunnen smålog och böjde på huvudet.
Herr docent Lütjens från Lund?
Mannen med de bruna ögonen bugade sig artigt.
Det gläder mig att göra er bekantskap, mina herrar er personliga bekantskap! Hittills ha vi ju endast råkats i tidningsspalterna, och jag kan inte påstå, att jag uppskattade den introduktionen. När jag i går ck två telegram och såg ert namn, herr Lütjens, under det ena
Så tänkte ni på Tranefossgraven, sade mannen med de bruna ögonen.
Så tänkte jag på Tranefossgraven! medgav skalden Ebb med dundrande röst. Tranefossgraven är vårt kanske äldsta och stoltaste nationalmonument, ett ojämförligt minnesmärke över vår forntida storhet. Den ligger på en höjd, varifrån dess fyra väldiga stenblock blicka ut över land och hav. Ni, herr Lütjens, förklarar stenblocken med att citera er egen teori om de megalitiska gravarna, ni säger, att om man byggde sådana dösar av sten, så var det för att sten ansågs skydda de döda mot onda makter på andra sidan
Och jag håller fortfarande fast vid denna teori!
Och om graven placerades på en bergshöjd, så var det, därför att höjder ansågos ha en kraftig antidemonisk verkan
En uppfattning, som börjar vinna mer och mer erkännande, ifall jag själv vågar säga det.
Det är mig likgiltigt! ropade Ebb. Inser ni då inte, vad ni gör? Ni arbetar på att till ingen nytta beröva mänskligheten en del av den smula poesi, som den ännu har kvar. Ty vad betyder en vetenskaplig teori i våra dagar? Finns det någon, som överhuvudtaget blir mer än tjugu år gammal? Men när jag säger detta till er, herr Lütjens, talar jag minst lika mycket till den herre som ni har i ert sällskap, herr Trepka!
Mannen med amorinmunnen nickade.
Jag förstår det, sade han. Ni har inte glömt vårt lilla gräl i Ugejournalen?
Vårt lilla gräl? ropade skalden, vars blåa ögon sköto blixtar. Såvitt jag vet, slutade vi med att kalla varandra för ignoranter och jesuiter!
Det gjorde vi, medgav bankmannen leende. Eller åtminstone kallade ni mig för det!
I era artiklar, dundrade Ebb, sökte ni bevisa, att Napoleon, det största geni som någonsin levat, i grunden ingenting annat var än en italiensk gangster i stor stil, en Al Capone eller
Förlåt mig, avbröt bankdirektören med en leende hövlighet som nästan verkade österländsk. Det har jag aldrig sagt! Vad jag skrev, och som ni tyvärr tycks ha missförstått, käre diktare, var, att jag hade största respekt för Napoleon eller låt oss säga Bonaparte intill en viss tid. Den man, som gjorde slut på skräckväldet i Frankrike och förhindrade en fortsatt röd terror av samma slag som vi sett exempel på i vår tid, har jag endast odelad beundran för. Den man, som byggde upp en ny stat ur kaos, har jag ännu mera beundran för. Men när vi kommit över en viss punkt i hans liv, syns det mig, att vi möta en alldeles ny person, en storspekulant i krig, en jobbare i gloire, en
Det tycker ni! ropade Ebb. Och i alla fall behöver jag bara säga ett ord för att gendriva era påståenden och få er att slå ned ögonen i skam!
Och vilket ord skulle det vara? förhörde bankiren sig med samma förbindliga leende kring amorinmunnen.
Ordet, svarade Kristian Ebb, är Sankt Helena.
Hans röst var så suggestiv, att det var som om en skugga glidit genom rummet. Varken docenten eller penningmatadoren, som dock kommo från diametralt motsatta världar, kunde undgå att känna en liten ilning längs ryggraden. För bådas ögon tecknade sig i en vision en vild klippö. Den lyfte sig tvärbrant ur oceanens svindlande djup, hundratals mil från närmaste kust, stormomsusad, töckensvept, och utsedd att bli en sista hemvist för den störste orosspridare, världen dittills skådat
Det var bankmannen som bröt tystnaden.
Ni utkastar vackra ord, käre diktare, och jag vill inte bestrida, att ni gör det verkningsfullt. Men det hindrar inte, att jag håller fast vid min åsikt. Legenden om St. Helena är och förblir en legend. Och en dag hoppas jag kunna spränga den i stycken
Ni har inte små förhoppningar! hånade Kristian Ebb.
Vem var den nykomne?
Helena! Hade Napoleon fått y till England, såsom han tiggde och bad engelska regeringen efter Waterloo, skulle han i detta ögonblick ha varit glömd av alla andra än militärhistorikerna. Nu voro engelsmännen nog dåraktiga att skicka honom till ön i Atlanten i stället för att låta honom sluta sitt liv som godsägare i Sussex eller Warwickshire. Vad inträade? Med den taktiska blick som var hans storhet, förstod Napoleon ögonblickligen att utnyttja deras missgrepp till sin fördel. Inom ett par år hade han lyckats skapa fabeln om den fjättrade Prometeus en fabel som sedan lämnats vidare från släktled till släktled. Ingen har insett vad sanningen är nämligen att Napoleon, utom att vara världens störste fältherre, var alla tiders teaterregissör! Hade han levat nu, skulle Hollywood betalat honom jättehonorar.
Det är magnikt! ropade skalden. Den fjättrade Prometeus hade i livstiden en gam som hackade på hans lever, nämligen Hudson Lowe. Hundra år efter sin död får han en ny, nämligen herr Otto Trepka från Köpenhamn!
Mina herrar! bad en bevekande röst. Mina herrar!
Skalden Ebb kastade sig med ljungande ögon över docenten.
Herr Lütjens! Det är inte svårt att förstå, varför ni blandar er i diskussionen! Er kung Gustav IV Adolf förklarade Napoleon vara Vilddjuret i Uppenbarelseboken, och er kung Karl XIV Johan föll honom i ryggen vid Leipzig!
Bankmannen såg på klockan.
Det är alltid ett framsteg att jämföras med Hudson Lowe i stället för att kallas jesuit och ignorant, sade han. Men strängt taget är det inte någon anledning att resa till Mentone.