Всего за 513 руб. Купить полную версию
Och ändå höll jag av honom. Kanske mest därför att han var så stolt över mitt goda huvud. Och också därför att han alltid var så fint klädd. En tid hatade jag honom också, därför att han inte var god mot min mor. Men så blev hon ju sjuk och dog. Jag märkte då, att han sörjde henne mera än jag själv förmådde med mina femton år, och då kunde jag ju inte hata honom längre.
Nu äro de borta bägge. Och borta äro de alla alla de som gingo och stodo bland möblerna i min barndoms hem. Ja, inte alla, men de som jag brydde mig något om. Bror Ernst, som var så stark och så dum och så snäll, min hjälp och mitt beskydd i alla skolpojkslivets äventyrligheter borta. Till Australien for han, och ingen vet om han lever eller är död. Och min vackra kusin Alice, som stod så blek och rak vid pianot och sjöng med en sömngångerskas ögon och med en röst som skimrade och brann, sjöng så att jag skakades av frossa där jag satt hopkrupen i en vrå av den stora glasverandan, sjöng så som jag aldrig får höra någon sjunga mer, vad blev det av henne? Gift med fattigdomen, med en lärare i en småstad, och gammal redan och sjuk och förtärd. Jag föll i en plötslig gråtkramp då jag träffade henne förra julen hos hennes mor, det smittade henne, och vi gräto bägge Och hennes syster Anna med de heta kinderna, hon som hade samma feber i dansen som systern i sången, hon rymde från sin lymmel till man med en annan lymmel, och blev övergiven. Nu lever hon av sin kropp i Chicago, säger man. Och deras far, den goda, vackra, kvicka morbror Ulrik, som de alltid sade att jag liknade, fast jag liknade honom fult, han drogs med i samma krasch som störtade min far och dog som han i en knappt maskerad misär Vad var det för en pest som rev bort dem alla på några få år, till graven eller till ett skuggliv i elände, alla, alla, också de flesta av vännerna som fordom fyllde våra rum i festernas dagar?
Gud vet vad det var. Men det är borta alltsammans.
Och Mariebo, det heter visst nu Sofielund.
10 juli
Vid chiffonjéklaffen.
Det föll mig in att trycka på den fjäder, som öppnar den lilla lönnlådan. Jag vet ju vad som finns där: bara en liten rund ask med några piller. Jag vill inte ha dem i mitt medikamentskåp, det kunde möjligtvis ske en förväxling någon gång, och det vore inte bra. Jag har lagat till dem själv, för flera år sedan, och det är litet cyankalium i dem. Jag gick inte just i aktuella självmordstankar då jag gjorde i ordning dem åt mig; men jag ansåg, att en vis man alltid bör vara beredd.
Om man tar in litet cyankalium i ett glas vin eller något liknande, följer döden ögonblickligen, glaset faller ur handen ner på golvet, och det är tydligt för var och en att det föreligger ett självmord. Det är inte alltid bra. Om man däremot tar ett av mina piller och dricker ett glas vatten på, dröjer det en eller annan minut innan pillret hinner lösas upp och göra verkan, man kan lugnt ställa glaset tillbaka på brickan och sätta sig i en bekväm stol framför brasan och tända en cigarr och vika upp Aftonbladet. Plötsligt sjunker man ihop. Läkaren konstaterar ett slaganfall. Sker obduktion, upptäcks naturligtvis giftet. Men då inga misstänkta eller ur medicinsk synpunkt särskilt intressanta omständigheter föreligga, sker ingen obduktion. Och man kan icke säga att det föreligger några sådana omständigheter om en person får slag medan han läser Aftonbladet vid sin middagscigarr.
Det känns dock lugnt och gott att veta, att dessa små inmjölade kulor, som likna blyhagel, ligga där och vänta på den dag, då de kunna behövas. I dem slumrar det en kraft, ond och förhatlig i sig själv, människans och allt levandes huvudfiende från begynnelsen. Och man frigör den först då, när den är den enda och hett åtrådda befriaren från ett värre.
Vad var det jag mest tänkte på, då jag lagade till dessa små svarta kulor åt mig? Ett självmord av olycklig kärlek har jag aldrig kunnat föreställa mig. Förr då av fattigdom. Fattigdomen är förfärlig. Av all så kallad yttre olycka är det nog den, som verkar djupast inåt. Men den tycks inte vara mig nära; själv räknar jag mig till de bättre lottade, och samhällsvetenskapen hänför mig till de rika. Vad jag närmast tänkte på var nog sjukdom. Lång, obotlig, vidrig sjukdom. Jag har ju sett så mycket Kräfta, ansiktslupus, blindhet, förlamning Hur många olyckliga har jag inte sett, som jag utan den ringaste tvekan skulle ha givit ett av dessa piller, om inte hos mig som hos annat gott folk det egna intresset och respekten för polisen talade starkare än barmhärtigheten. Och i stället, hur mycket odugligt, hopplöst fördärvat människomaterial har jag inte på ämbetets vägnar varit med om att konservera och inte ens blygts att taga emot betalning.
Men sådant är bruket. Man gör alltid klokt i att följa bruket; och i ting, som icke beröra oss djupt personligt, göra vi kanske också rätt i att följa det. Och varför skulle jag göra mig till martyr för en uppfattning, som förr eller senare blir alla civiliserade människors, men som i dag ännu är brottslig?
Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i valurnan. Och när den tiden är mogen, skall varje obotligt sjuk och varje «brottsling» också äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.
Det låg något vackert och stort i den giftbägare, som atenarna läto läkaren räcka Sokrates, när de nu en gång hade trott sig finna att hans liv var farligt för staten. Vår tid skulle, förutsatt att den hade bedömt honom på samma sätt, ha släpat honom upp på en tarvlig schavott och slaktat ner honom med en yxa.
* * *God natt, du onda kraft. Sov gott i din lilla runda dosa. Sov, tills jag behöver dig; så vitt det beror på mig skall jag icke väcka upp dig i otid. Det regnar i dag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den dagen gryr, då själva solskenet tyckes mig förpestat och sjukt, skall jag väcka dig för att få sova själv.
11 juli
Vid chiffonjéklaffen en jämngrå dag.
I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula vart år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.
Det stod skrivet:
«Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad.»
När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har antecknat?
Minns inte.
* * *De ärelystna förstår jag. Jag behöver bara sitta i en vrå på Operan och höra kröningsmarschen i Profeten för att känna ett hett ehuru visserligen snabbt förflyktigat begär efter att härska över människorna och låta kröna mig i en gammal domkyrka.
Men det skall vara medan jag lever; resten må gärna vara tystnad. Aldrig har jag förstått dem som jaga efter ett odödligt namn. Mänsklighetens minne är bristfälligt och orättvist, och våra äldsta och största välgörare ha vi glömt. Vem uppfann vagnen? Pascal uppfann skottkärran och Fulton lokomotivet, men vem uppfann vagnen? Vem uppfann hjulet? Ingen vet det. Till gengäld har historien bevarat namnet på konung Xerxes livkusk: Patiramfes, son av Otanes. Han körde storkonungens vagn. Och den drummeln som satte eld på Dianatemplet i Efesus för att människorna icke skulle glömma hans namn, han vann mycket riktigt sitt mål och står nu i Brockhaus.