"Ingen slump", sa Mackenzie fundersamt.
"Nej, antagligen inte", sa Bryers. "Så berätta för mig... låt oss säga att det här var ditt fall. Det har precis kommit till din kännedom. Vad är det första du gör?"
Det tog henne mindre än tre sekunder att komma på ett svar. När hon svarade kände hon att hon liksom gled in i en annan zon – där hon visste att hon hade rätt. Plötsligt kände hon inte någon som helst tvekan över att hon skulle tacka ja till erbjudandet.
"Jag skulle börja på soptippen", sa hon. "Jag hade velat se platsen med egna ögon. Sedan hade jag velat prata med familjemedlemmar. Var någon av kvinnorna gifta?"
"Tjugotvååringen", sa Ellington. "Hon hade varit gift i sexton månader."
"I så fall, ja", sa Mackenzie. "Då hade jag börjat med soptippen och sedan pratat med maken."
Ellington och Bryers gav varandra en gillande blick. Ellington nickade och trummade med händerna på bordet. "Är du med?" frågade han.
"Jag är med", sa hon, och började få svårt att hålla inne med hur exalterad hon var.
"Bra", sa Bryers. Han tog fram ett par nycklar ur fickan och skickade dem över bordet. "Låt oss inte slösa mer tid. Kom igen."
KAPITEL TRE
Klockan var 13:45 när de kom till soptippen. Den trettiogradiga värmen förvärrade stanken, och flugorna surrade så högt att det lät som någon slags bisarr musik. Mackenzie hade kört medan Bryers suttit i passagerarsätet och uppdaterat henne om brottsfallets detaljer.
När de klivit ur bilen och närmat sig soptippen hade Mackenzie känt att hon visste allt om Bryers. Han var, för det mesta, en man som gjorde saker och ting enligt reglerna. Han skulle aldrig säga det högt, men han var jättenervös över att ha henne vid sin sida, även om de högt uppsatta medarbetarna godkänt det hela. Det var tydligt på hans kroppsspråk och han flyktiga blick.
Mackenzie gick långsamt medan Bryers gick fram till de stora gröna sopcontainrarna. Han gick mot dem som om han jobbade där. Hon fick påminna sig själv om att han varit på platsen tidigare. Han visste vad som väntade, och det fick henne att känna sig väldigt mycket som en nybörjare – vilket hon ju faktiskt också var.
Hon tog en stund på sig att studera platsen. Det var egentligen första gången hon tog sig tid att verkligen studera en soptipp. Platsen där hon och Bryers stod – den delen av soptippen som tillät fordon – var egentligen inget annat än en stor skräphög. Sex stora metallcontainrar stod uppradade i en grop på platsen. Bakom dem kunde hon se platsen nedanför där lastbilarna kom för att dumpa avfallet. För att gropen som containrarna stod i skulle kunna existera hade asfaltsvägen vid ingången lagts som en kulle; toppen av kullen var den plats där hon och Bryers för tillfället stod, och vägen genom soptippen fortsatte längre bort, svängde av och spottade ur sig bilar bakom containrarna på en väg som ledde tillbaka ut på motorvägen.
Mackenzie granskade platsen. Där hon stod var det bara packad jord som ledde till grus och sedan till asfalt på andra sidan av containrarna. Hon stod på jordplätten och tittade ner på däckspåren som överlappade varandra i marken. Oräkneliga spår slingrade sig och löpte genom varandra, vilket fick Mackenzie att tänka att det skulle vara mycket svårt att identifiera ett tillförlitligt spår. Det hade varit torrt och varmt på sistone; det senaste regnet hade varit för en vecka sedan och då hade det bara duggat. Torr jord skulle göra det här betydligt svårare.
Eftersom det skulle vara i stort sett omöjligt att hitta ett passande spår i röran fortsatte hon till Bryers som stod vid en av containrarna.
"Kroppen hittades i den här", sa Bryers. "Rättsmedicin har redan tagit blodprover och avtryck. Brottsoffrets namn var Susan Kellerman, tjugotvå år gammal, bodde i Georgetown."
Mackenzie nickade, men sa ingenting. Hon prioriterade annorlunda nu när arbetade med FBI och kände sig bekväm med att hoppa över några steg. Det fanns ingen mening för henne att leta efter det självklara. De som varit här innan henne – troligtvis inklusive Bryers – hade redan gjort det grundläggande jobbet. Därför försökte Mackenzie fokusera på det obskyra... på de saker som kunde ha förbisetts.
Efter ungefär en minut av att ha undersökt platsen omkring henne, tänkte Mackenzie att hon hade all information som hon behövde. Och det var än så länge inte mycket.
"Så berätta för mig", sa Bryers. "Om du var tvungen att gissa, vad betyder det att mördaren lämnar sina offer här?"
"Jag tror inte att det handlar om bekvämlighet", sa Mackenzie. "Jag tror att han försöker att spela säkert. Han dumpar kropparna här för att han vill bli av med dem. Jag skulle också gissa att han bor i närheten... inte längre bort än mellan tre till fem mil. Jag tror inte att han skulle köra på villovägar bara för att dumpa en kropp... speciellt inte på natten."
"Varför på natten?" frågade Bryers.
Mackenzie visste att han försökte testa henne, men det gjorde henne ingenting. Med tanke på den otroliga chans det här innebar för henne hade hon kommit att förvänta sig att grillas.
"För att det mer eller mindre är nödvändigt att komma på natten för att dumpa en kropp. Att göra det under dagtid när det är personal här vore dumt."
"Så du tror att han är smart?"
"Inte nödvändigtvis. Han är aktsam och försiktig. Och det är inte det samma som att vara smart."
"Jag såg att du letade efter spår", sa han. "Vi har provat tidigare och hittade ingenting. Det finns helt enkelt för många av dem."
"Ja, det blir svårt att hitta något", sa hon. "Förstås, som jag sa, så skulle jag anta att kroppen dumpades efter stängning. Är det ett antagande som du också går efter?"
"Det är det."
"Så då skulle det inte kunna lämnas några spår här", påpekade Mackenzie.
Han log mot henne. "Det stämmer", sa han. "Inte däckspår i alla fall. Men fotavtryck skulle kunna lämnas. Inte för att det spelar någon roll. Det finns för många såna här också."
Mackenzie nickade. Hon kände sig dum för att hon missat ett så uppenbart faktum. Men tanken ledde henne omedelbart vidare på nästa idé.
"Tja, det är inte precis som att han bar kroppen över axlarna", sa Mackenzie. "Hans däckspår måste finnas någonstans. Inte här, men kanske utanför grinden. Vi skulle kunna jämföra och kontrastera mellan spår vi hittar utanför grinden och spår i den här jorden. Vi skulle till och med kunna titta precis runt toppen av staketet efter tecken på skada från där han nästan med säkerhet måste ha slängt över kroppen."
"Bra tänkt", sa Bryers. Han var uppenbart fascinerad. "Det är en detalj som killarna från det rättsmedicinska labbet också uppmärksammade, men som jag förbisåg. Men ja, du har rätt. Han måste ha stannat sin bil utanför grinden. Så tanken är att om vi hittar spår som går mot grinden, stannar och sedan vänder om, så kan det vara vår gärningsman."
"Kan vara", sa Mackenzie.
"Så du är inne på rätt spår, men det är ingen ny information. Vad har du mer?"
Han var inte oförskämd eller avvisande, det kunde hon avgöra bara på hans tonfall. Han försökte mana på henne och motivera henne att fortsätta.
"Vet vi hur många fordon som kör igenom här en vanlig dag?"
"Ungefär elvahundra eller så", sa Bryers. "Men, om vi kan få de där spåravtrycken som går mot grinden och sedan bara stannar..."
"Det kan vara en början."
"Det är något att hoppas på", sa Bryers. "Vi har ett gäng som har jobbat med det sedan igår eftermiddag och vi har fortfarande inte hittat någonting."
"Jag kan kolla på det om du vill", sa Mackenzie.
"Varsågod", sa Bryers. "Men du jobbar med FBI nu, fröken White. Ta inte på dig för mycket arbetsuppgifter som redan utförs av andra avdelningar som kan göra det bättre än vad du kan."
Mackenzie tittade tillbaka mot containern och försökte uttyda något ur allt bråte som låg slängt i den. En ung kvinna hade legat där nyligen, naken och slagen. Hon hade kastats på samma ställe där folk slängde sin skit, sådant de inte längre ville ha. Mördaren kanske tyckte att kvinnorna han dödade inte var mer värda än vanliga hushållssopor.