"Javisst", sa hon. Hon gick till det lilla skrivbordet där mekanikern skrev och gav honom en vänskaplig knuff. "Doug, låt mig ta över här, okej?"
"Med nöje", sa han och log. Han lämnade skrivbordet och gick ut till garaget medan fru Percell satte sig bakom datorn. Hon skrev lite på tangentbordet och tittade sedan upp på dem med triumf i blicken, uppenbart glad över att kunna vara till hjälp.
"Vilken busshållplats handlar det om?"
"Hörnet vid Carlton och Queen Street", sa Mackenzie.
"Vid vilken tidpunkt ska personen ha klivit på?"
"Tjugo över åtta på morgonen."
Fru Percell skrev in informationen snabbt och studerade skärmen en stund innan hon svarade. "Det var buss nummer 2021, chauffören var Michael Garmond. Den bussen gör tre stopp innan den återvänder till samma busshållplats igen för att plocka upp passagerare vid fem över halv tio."
"Vi skulle behöva prata med herr Garmond", sa Mackenzie. "Skulle vi kunna få hans kontaktuppgifter?"
"Jag kan lösa något bättre än det", sa fru Percell. "Michael är ute i garaget just nu, han ska precis gå hem för dagen. Låt mig se om jag kan få tag på honom."
"Tack", sa Mackenzie.
Fru Percell rusade mot garagedörren med en hastighet som trotsade hennes kroppsstorlek. Mackenzie och Bryers tittade på medan hon susade genom garaget i jakt på Michael Garmond.
"Om ändå alla vore så entusiastiska över att få hjälpa FBI", sa Bryers med ett flin.
"Lita på mig... detta hör inte till vanligheterna."
På mindre än en minut var fru Percell tillbaka på det lilla kontoret, tätt följd av en äldre afroamerikansk man. Han såg trött ut men verkade, likt fru Percell, mer än glad över att kunna hjälpa till.
"Hej på er", sa han och log trött. "Hur kan jag hjälpa er?"
"Vi letar efter detaljer om en kvinna som med stor sannolikhet åkte med din buss från hörnet av Carlton och Queen, vid tjugo över åtta för tre morgnar sedan", sa Mackenzie. "Tror du att du kan hjälpa oss att med det?"
"Förmodligen", sa Michael. "Det är inte så många som går på vid den busshållplatsen på morgnarna. Aldrig mer än fyra eller fem personer."
Bryers plockade fram sin mobiltelefon och tog fram en bild på Susan Kellerman. "Det här är hon", sa han. "Ser hon bekant ut?"
"Åh, ja, det gör hon", sa Michael, och verkade lite väl exalterad enligt Mackenzie. "Söt tjej. Alltid jättetrevlig."
"Kommer du ihåg var hon klev av bussen för tre morgnar sedan?"
"Ja det gör jag", sa Michael. "Och jag tänkte att det var udda för alla andra morgnar sedan typ två veckor tillbaka har hon klivit av på en annan hållplats. Jag pratade lite med henne en morgon och fick reda på att hon promenerade två kvarter från hennes vanliga busshållplats till något kontor. Men för tre dagar sen klev hon av vid stationen istället för vid en hållplats. Jag såg henne hoppa på en annan buss. Jag tänkte att hon kanske fått ett bättre jobb eller något, och att det var därför hon tog en annan väg."
"Vart var detta?" frågade Mackenzie.
"Dupont Circle."
"Vid vilken tidpunkt skulle du säga att hon klev av där?"
"Troligtvis runt kvart i nio eller så", svarade Michael. "Inte senare än nio kan jag säga med säkerhet."
"Vi kan kolla det i vår databas", sa fru Percell.
"Det vore jättebra", sa Bryers.
Fru Percell började arbeta bakom det lilla sjaskiga skrivbordet medan Michael tittade på agenterna med en dyster blick. Han tittade på bilden på Bryers telefon igen och rynkade pannan. "Har hon varit med om något dåligt?" frågade han.
"Ja, det har hon faktiskt", sa Mackenzie. "Så om det finns någonting som du kan berätta för oss om den morgonen så vore det jättebra."
"Tja, hon bar en väska, typ en som dörrförsäljare konkar runt på. Inte en portfölj utan lite större och fulare. Hon sålde saker för att försörja sig – typ kosttillskott och sånt. Jag gissade att hon skulle träffa en kund."
"Vet du vilken buss hon klev på efter din?" frågade Mackenzie.
"Nja, jag kommer inte ihåg numret på bussen, men jag kommer ihåg att det stod Black Mill Street uppe på destinationsskylten ovanför vindrutan. Jag tänkte att det var rätt skumt... det finns ingen anledning för en sån liten söt tjej att röra sig i den delen av stan."
"Varför inte det?"
"Tja, området är okej antar jag. Husen är inte så dåliga och jag tror att de flesta som bor där är hederliga människor. Men det är också ett sånt område där inte så trevliga människor hänger och gör sina grejer. När jag utbildades för det här jobbet för sex år sedan fick vi information om områden där vi skulle vara extra vaksamma eftersom de var farliga. Black Mill var ett sånt område."
Mackenzie funderade på det hela och kom fram till att de hade fått all information de behövde från Michael Garmond. Hon ville framstå som effektiv framför Bryers men ville samtidigt inte få det att verka som att hon slösade tid på triviala detaljer.
"Tack så mycket, herr Garmond", sa Mackenzie.
Bakom skrivbordet tillade fru Percell: "Stoppet vid Dupont Circle skedde tolv minuter i nio, agenterna."
När de vände sig om och gick sa de ingenting förrän de kom till trapporna igen. När de började gå upp för dem så var det Bryers som bröt tystnaden.
"Hur länge har du varit i Quantico?" frågade han.
"Elva veckor."
"Så du känner antagligen inte till utkanterna av stan då?"
"Nej."
"Du har aldrig varit uppe vid Black Mill Street?"
"Jag kan inte säga att jag har det", sa Mackenzie.
"Du har inte missat mycket. Men vem vet, vi kanske inte behöver ta oss så långt. Vi börjar vid Dupont Circle och kollar läget. Vi kanske kan få fram något från säkerhetskamerorna."
"Nu?"
"Ja, nu", sa Bryers. Han lät småirriterad, ett första tecken på att han började tröttna på att ha en nybörjare i släp efter sig oavsett hur begåvad hon var. "När en mördare är lös så slutar vi egentligen aldrig att jobba."
Det fanns ett antal saker hon ville svara, men hon höll det inom sig. Han hade rätt i vilket fall som helst. Om det var något hon hade lärt sig efter den svåra prövningen som åkermördarfallet innebar, så var det att när man jagar en mördare som till synes inte har något modus operandi, så är varje minut värdefull.
KAPITEL FEM
Eftermiddagshetsen efter klockan fem hade precis börjat avta på stationen vid Dupont Circle när Mackenzie och Bryers anlände. Konversation på vägen dit hade återigen varit stel och ytlig, med en reserverad och tystlåten Bryers vid ratten. När de klev ur bilen och gick mot stationen kände sig Mackenzie riktigt obekväm för första gången. Hon trodde nog inte att han ogillade henne ännu, men att han troligtvis började komma på andra tankar angående Ellingtons och hans lilla kupp.
Bryers bröt till slut tystnaden när de kom in genom stationen entrédörrar. Han tog ett steg åt sidan och tittade på myllret av människor som kom och gick.
"Känner du till det här stället?" frågade han.
"Nej", sa Mackenzie. "Jag har alltid åkt från Union-stationen."
Bryers ryckte på axlarna. "Det spelar ingen roll vilken station du är på; det finns alltid en hörna någonstans som är lite skummare än resten av stället. Det kluriga är att den ofta är svår att hitta."
"Så tror du att hon blev tagen på väg hem? Tror du att någon greppade tag i henne här när hon var på väg att byta buss?"
"Det är en möjlighet. Vad tror du?"
"Jag tror att vi ska kolla Black Mill Street. Du och busschauffören sa att det var en dålig plats."
"Och vi kommer antagligen hamna där", sa Bryers. "Men jag har en känsla här. När man jobbat i stan tillräckligt länge börjar man utveckla en rätt bra magkänsla för vissa saker."
Hans kryptiska snack irriterade Mackenzie, men hon tänkte att hon nog skulle kunna lära sig något om hon bara höll tyst och tittade på. Efter någon minut av att stå vid entrédörren och titta på folk, rörde sig Bryers långsamt fram och gestikulerade för Mackenzie att följa efter. Hon höll sig nära honom, men inte så nära att hon var i vägen. Han gick nonchalant genom folksamlingen, som att han inte hade något särskilt att göra. Han smälte in ganska bra; bara någon som verkligen tog sig tiden att studera honom hade kunnat ana att han var i tjänsten.