Mannen skrockade till. ”Kom och kolla. Det bakre rummet här är också långt och leder ut till trädgården.”
Rörd från hans medlidande följde Lacey med honom genom dörren till rummet. Det var avlångt och smalt likt en tågvagn och nästan identiskt till rummet hennes pappa hade drömt att hålla auktioner i. De gick rakt igenom och kom ut i trädgårdens underland. Den var lång och smal den också och nådde drygt femton meter. Färgglada växter stod överallt och strategiskt placerade träd och buskar tillförde en perfekt mängd skugga. Ett knähögt staket var det enda som separerade det från grannbutikens trädgård – som i kontrast till denna fläckfria tomt verkade nyttjas endast som lager; flera stora, fula, grå plastskjul och rader av soptunnor fördärvade den.
Lacey återvände koncentrationen till den vackra trädgården.
”Helt otroligt,” utbrast hon.
”Ja, det är en vacker plats,” svarade mannen och plockade upp en växtkruka som hade trillat omkull. ”De som hyrde lokalen förut hade den som trädgårdsaffär.”
Lacey lade genast märke till något melankoliskt i hans röst. Hon insåg att det stora växthuset framför henne stod med dörrarna vidöppna och att flera av krukorna låg huller om buller över golvet med krossade stjälkar och utspilld jord. Hennes nyfikenhet vaknade. Åsynen av de utspridda växtkrukorna – mitt i en trädgård som annars såg välskött ut – verkade konstigt. Hennes tankar skiftade från hennes pappa till nuet.
”Vad hände här?” frågade hon.
Den gamla mannens ansiktsuttryck blev nu nedslaget. ”Det är därför jag är här. Jag fick ett samtal från grannen i morse som sa att det såg ut som att stället hade tömts helt plötsligt över natten.”
Lacey drog efter andan. ”Blev de rånade?” Hennes hjärna kunde inte riktigt ta in konceptet att ett brott skulle utföras i den vackra, idylliska kuststaden Wilfordshire. För henne kändes det som den sortens plats där det värsta som kunde hända var att någon busig pojke stal en nybakad paj som ställts ut på fönsterbräden för att svalna.
Mannen skakade på huvudet. ”Nej, nej, nej. De drog. Packade ner allt och tömde stället. Sa inte ett ord. Lämnade mig med sina räkningar, dessutom. Obetalda elräkningar. Ett helt berg av fakturor.” Han skakade sorgset på huvudet.
Lacey förvånades av insikten att butiken hade blivit tom bara i morse och att hon oavsiktligt hade inkräktat på en incident som precis öppnat upp sig. Att hon av misstag införde sig själv i ett nyligen påbörjat mysterium.
”Jag beklagar,” sa hon med genuin empati för mannen. Nu var det hennes tur att leka terapeut och betala tillbaka vänligheten han hade visat henne. ”Kommer du att klara dig?”
”Inte egentligen,” sa han dystert. ”Vi måste klara upp räkningarna och, ärligt talat, jag och frugan är alldeles för gamla för den här stressen.” Han klappade sig på bröstkorgen som för att indikera sitt hjärtas bräcklighet. ”Det blir för jädra synd att säga farväl till det här stället.” Hans röst brast. ”Det har tillhört familjen i många år. Jag älskar det. Vi har haft en hel del… färgstarka hyresgäster under åren.” Han skrattade och blev tårögd av minnena. ”Men, nej. Vi kan inte gå igenom en sån omvälvning igen. Det är för stor ansträngning.”
Sorgen i hans ton var nog för att krossa Laceys hjärta. Vilken hemsk situation att sättas i. Vilket förargligt scenario. Den djupa empatin hon kände för mannen förvärrades dessutom av hennes egen situation, av sättet på vilket hon mist det liv hon hade byggt med David i New York City. Hon kände ett plötsligt ansvar att rätta till problemet.
”Jag kan hyra butiken,” vräkte hon ur sig. Orden lämnade hennes läppar innan hennes hjärna ens hade insett vad de var.
Mannens vita ögonbryn flög upp i förvåning. ”Ursäkta, vad sa du?”
”Jag hyr den,” upprepade hon snabbt innan den logiska delen av hennes hjärna hann lägga sig i och hindra henne. ”Du kan inte sälja den. Det finns för mycket historia här, du sa det själv. För mycket sentimentalt värde. Och jag är pålitlig. Jag har erfarenhet. Typ.”
Hon tänkte på vakten på flygplatsen med sina mörka ögonbryn som hade informerat henne att hon behövde ett visum för att arbeta i England och hur hon så självsäkert hade försäkrat henne att det sista hon ville göra här var att arbeta.
Och hur blev det med Naomi? Hur blev det med jobbet hos Saskia? Allt det där?
Plötsligt spelade ingenting av det någon roll. Känslan som slog Lacey när hon såg butiken var kärlek vid första ögonkastet. Hon kastade sig ut över djupet.
”Nå? Vad tror du?” frågade hon honom.
Mannen såg nästan bestört ut. Lacey kunde inte klandra honom; här kom det en främmande, amerikansk kvinna klädd i begagnade kläder och bad honom att få hyra lokalen som han redan hade bestämt sig för att sälja.
”Tja… jag…” började han. ”Det skulle vara trevligt att få behålla den i familjen lite längre. Det är egentligen inte den bästa tiden att sälja heller, med tanke på hur marknaden ser ut. Men jag måste prata med min fru Martha först.”
”Självklart,” sa Lacey. Hon skrev snabbt ner sitt namn och nummer på en papperslapp och gav den till honom, förvånad över hur säker hon kände sig. ”Ta den tid du behöver.”
Hon behövde tid att fixa ett visum, trots allt, och klura ut en affärsplan och ekonomin och produkterna och, tja, allt. Hon kanske skulle börja med att införskaffa ett exemplar av Butiksägande för idioter.
”Lacey Bishop,” sa mannen när han såg på pappret hon hade gett honom.
Lacey nickade. För två dagar sedan hade det namnet varit obekant för henne. Nu kändes det som hennes igen.
”Jag heter Stephen,” sa han.
De skakade händer.
”Jag ser fram emot din återkoppling,” sa Lacey.
Hon lämnade butiken med hjärtat bevingat av förväntan. Om Stephen beslutade sig för att hyra ut lokalen till henne skulle hon stanna i Wilfordshire mycket mer permanent än hon hade planerat. Tanken borde ha skrämt henne men i stället kom hon på sig själv att vara fullständigt själaglad. Det kändes rätt. Mer än rätt. Det kändes som ödet.
KAPITEL FEM
“Jag trodde att det var en semester!” exploderade Naomis arga röst genom luren som Lacey höll fast mellan örat och axeln.
Hon suckade, stängde öronen för sin systers tirad och knappade vidare på tangentbordet vid en av Wilfordshires biblioteksdatorer. Hon kollade statusen på sin online-ansökan om att byta semestervisum till affärsstartvisum.
Efter att ha träffat Stephen hade Lacey kastat sig in i sin forskning och lärt sig att, då hon redan var engelsktalande och hade ett generöst belopp på bankkontot, var det enda hon behövde en duglig affärsplan, något hon redan hade erfarenhet av tack vare Saskias tendens att dumpa sina ansvar på Laceys axlar. Vilket hon egentligen aldrig fick betalt för.
Det hade bara tagit några kvällar att sätta ihop en plan och skicka in den; en smärtfri process som gjorde henne ännu mer säker på att världen gav hennes nya liv en hjälpande hand.
När hon loggade in på Storbritanniens regerings officiella portal såg hon att hennes ansökan fortfarande var markerad med ”bearbetas.” Hon var så desperat att komma igång med det hela och kunde inte låta bli att säcka ihop en aning från besvikelsen. Sedan vände hon tillbaka koncentrationen till Naomis röst i hennes öra.
”Jag KAN INTE fatta att du ska flytta!” skrek hennes syster. ”Permanent!”
”Det är inte permanent,” förklarade Lacey lugnt. Hon hade mycket erfarenhet i att hålla Naomis humör i schack. ”Mitt visum är bara för två år.”
Hoppsan. Felsteg.
”TVÅ ÅR?” röt Naomi, vars ilska hade nått sin kokpunkt.
Lacey himlade med ögonen. Hon hade varit fullt medveten om att hennes familj inte skulle stötta hennes beslut. Naomi behövde henne i NYC som barnvakt, trots allt, och deras mamma behandlade Lacey praktiskt taget som ett känslomässigt stöddjur. Det exalterade meddelandet hon hade skickat iväg i Bishop Girlz-chatten hade bemötts med samma grad tacksamhet som en atombomb. Flera dagar senare försökte Lacey fortfarande att städa upp efter förödelsen.