"Jösses", viskade Trembley uppskakat, vilket fick Jessie att undra hur erfaren han egentligen var, om han blev chockad bara av att en likhund nämndes.
"Hur dog hon?" frågade hon.
"Dödsfallsutredaren är fortfarande här och inga blodtester har gjorts. Men den initiala teorin är en insulinöverdos. En nål hittades i närheten av kroppen. Hon var diabetiker."
"Kan man dö av en insulinöverdos?" frågade Trembley.
"Javisst, om man lämnas utan att få hjälp", sa Hernandez medan de gick i den långa hallen i huset till dörren på baksidan. "Och det verkar som att hon var ensam i rummet i flera timmar."
"Det verkar som att vi råkar på mycket nålrelaterade incidenter nu för tiden, Hernandez", noterade Jessie. "Du vet, jag skulle klara av att hantera incidenter där handeldvapen varit inkluderade också."
"Ren slump, det kan jag försäkra dig om", svarade han med ett leende.
Det gick ut och Jessie förstod att bakom det gigantiska huset gömde sig en ännu större trädgård. Halva ytan upptogs av en enorm pool, och bakom den låg poolhuset. Hernandez stegade ditåt och de andra två följde efter.
"Vad får dig att tro att det inte bara var en olyckshändelse?" frågade Jessie honom.
"Jag har inte dragit några slutsatser än", svarade han. "Dödsfallsutredaren kommer att kunna ge oss mer information i morgon. Men fru Missinger hade haft diabetes hela sitt liv, och enligt hennes make så hade hon aldrig tidigare råkat ut för den här typen av olycka. Det låter ju som att hon visste hur hon skulle ta hand om sig själv."
"Har du pratat med honom ännu?" frågade Jessie.
"Nej", svarade Hernandez. "En polisman pratade med honom först. För tillfället håller de koll på honom i middagssalen. Vi ska prata med honom efter att jag har visat er platsen."
"Vad vet du om honom?" frågade Jessie.
"Michael Missinger, trettiosju år gammal. Arvinge till familjens Missinger oljeförmögenhet. Han sålde sina aktier för sju år sen och startade en hedgefond som investerar uteslutande i miljövänliga teknologier. Han har en takvåning i stan där han arbetar, i en av de där byggnaderna som ni ser toppen på om ni sträcker på er lite."
"Tidigare dömd för något?" frågade Trembley.
"Skojar du?" fnös Hernandez. "På papperet är den här killen helylle. Inga personliga skandaler. Inga finansiella problem. Inte ens en bot för fortkörning. Om han har några hemligheter så döljer han dem väl."
De hade kommit fram till poolhuset. En uniformerad polisman lyfte på avspärrningstejpen så att de fick tillträde. Jessie följde efter Hernandez som gick i täten. Trembley gick sist.
När de klev in försökte Jessie rensa huvudet på alla tankar. Det här var hennes första högprofilsuppdrag som kunde visa sig vara ett mordfall, och hon ville inte att några distraktioner skulle påverka henne från arbetet som låg framför dem. Hon ville bara fokusera på det hon såg.
Poolhuset andades gammaldags glamour, men inte på ett vräkigt sätt. Det påminde henne om de badhytter som hon föreställde sig att filmstjärnorna på 1920-talet använde när de besökte stranden. Den långa soffan längst in i huvudrummet hade träram, men lyxiga dynor som såg extremt tupplurskompatibla ut.
Soffbordet såg ut att vara handtillverkat av återvunnet trä, vissa delar såg ut som gamla bitar av skrovet på en båt. Väggarna pryddes av vad som såg ut att vara polynesisk konst. I ett hörn i rummet stod ett biljardbord. Platt-tv:n gömdes bakom ett tjockt, silkesliknande beigt draperi, som Jessie misstänkte hade kostat mer än hennes Mini Cooper på framsidan. Det fanns inga spår av att något tumultartat hade hänt här.
"Var är det gömda skrymslet?" frågade hon.
Hernandez visade dem vägen förbi baren som sträckte sig längs väggen. Jessie såg mer polistejp framför vad som såg ut att vara ett linneskåp. Hernandez drog undan tejpen och öppnade skåpsdörren med sin handskbeprydda hand. Sedan klev han in och det verkade som att han försvann.
Jessie följde efter och såg att skåpet innehöll hyllor med handdukar och några badrumsprodukter. Men när hon kom närmare såg hon en smal öppning till höger mellan dörren och hyllorna. Det verkade finnas en skjutdörr som hängde ihop med väggen.
Jessie tog också på sig ett par handskar och stängde dörren. För ett otränat öga såg det ut som bara ännu en väggpanel. Hon sköt den åt sidan igen och klev in i det lilla rummet där Hernandez väntade.
Det såg inte mycket ut för världen – bara en liten tvåsitssoffa och ett litet träbord bredvid. På golvet stod en lampa som uppenbarligen hade välts ner. Några skärvor hade lossnat från den och satt nu fast i den vita plyschmattan.
Victoria Missinger satt nersjunken på soffan i en avslappnad position. Det såg ut som att hon sov. En insulinpenna låg på dynan bredvid henne.
Även som död var Victoria Missinger en mycket vacker kvinna. Det var svårt att bestämma hennes längd, men hon var i bra form. Hon verkade vara en kvinna som regelbundet träffade sin personliga tränare. Jessie gjorde en mental anteckning om detta.
Hennes hud var slät och hade lyster, trots likstelheten som började ta över kroppen. Jessie kunde föreställa sig hur det hade sett ut när Victoria levde. Hon hade långt, blont hår som delvis täckte hennes ansikte, men inte tillräckligt för att dölja hennes perfekta ansiktsform.
"Hon var snygg", sa Trembley, vilket var en underdrift.
"Tror du att det var bråk, Hernandez?" frågade Jessie, och nickade mot den trasiga lampan på mattan.
"Svårt att veta säkert. Hon kan bara ha råkat stöta till den när hon försökte resa sig. Eller så hände det under någon slags kamp."
"Jag tycker det verkar som att du håller tillbaka med någon tanke", pressade Jessie.
"Tja, som jag sa, så gillar jag inte att dra för tidiga slutsatser. Men jag tycker att det här verkar lite märkligt", sa han och pekade på mattan.
"Vadå?" frågade hon. Hon kunde inte notera något särskilt förutom att mattan var väldigt tjock.
"Ni ser ju hur djupa fotavtrycken blir i mattan när vi trampar ner i den, eller hur?"
Jessie och Trembley nickade.
"När vi kom hit efter att hunden hade hittat henne, så fanns det inga fotavtryck här alls."
"Inte ens hennes egna?" frågade Jessie, och började förstå.
"Nix", svarade Hernandez.
"Vad betyder det?" frågade Trembley, som inte fattade ett dugg.
Hernandez upplyste honom.
"Det betyder att antingen har den här lyxiga mattan utomordentliga förmågor att återhämta sig, eller så har någon dammsugit den för att gömma bevis efter andra fotavtryck än Victorias."
"Det är intressant", sa Jessie och imponerades över Hernandez blick för detaljer. Hon brukade vara stolt över sin förmåga att läsa människor, men hon skulle aldrig ha kunnat kopplat ihop trådarna till en teori som den här. Det påminde henne om att detta var mannen som hade varit orsaken till att Bolton Crutchfield greps, och att hon inte borde underskatta hans förmågor. Hon kunde lära sig mycket av honom.
"Har ni hittat någon dammsugare?" frågade Trembley.
"Inte här", sa Hernandez. "Men vi kollar vad som finns i villan."
"Svårt att föreställa sig att någon av makarna Missinger gjorde särskilt mycket hushållssysslor", spekulerade Jessie. "Jag undrar om de ens skulle veta var dammsugaren förvarades. Jag antar att de har en hushållerska?"
"Helt riktigt", sa Hernandez. "Hon heter Marisol Mendez. Dessvärre är hon bortrest hela veckan. Semester i Palm Springs tydligen."
"Så det kan inte ha varit hushållerskan", sa Trembley. "Jobbar någon annan här? De måste ha massor med tjänstefolk."
"Inte så många som du tror", sa Hernandez. "Trädgården är till stora delar resistent mot torka, så de har en trädgårdsmästare som kommer hit två gånger i månaden för underhåll. Sen har de ett företag som sköter poolunderhåll. Maken säger att de kommer hit en gång i veckan, på torsdagar."