Det var en effektiv smärtstillare och ett effektivt lugnande. Men det kunde inte läka ett varigt sår, eller stoppa en infektion. Utan alla hennes saker, var dock det, det bästa hon kunde göra: Det fick henne att vilja gråta och skrika samtidigt. Selese och Illepra satte sig på knä framför en skadad soldat, ett par meter från varandra, och båda sydde ihop ett sår med nål och tråd. Selese hade blivit tvingad att använda denna nål alldeles för många gånger, och hon önskade att hon hade en ren. Men hon hade inget val. Soldaten skrek i smärta när hon sydde långa vertikala stygn i ett sår på hans biceps som inte verkade vilja stängas, och fortsatte att blöda.
Selese pressa med sin handflata, och försökte att minska blodflödet. Men det var en förlorande strid. Om hon hade nått fram till denna soldat endast en dag tidigare, så hade såret kunnat läka. Men nu var hans arm grön. Hon började att avvärja det oundvikliga. ”Du kommer att klara dig bra,” sa Selese till honom. ”Nej det kommer jag inte,” sa han och stirrade på henne med en blick full av död. Selese hade sett den blicken alldeles för många gånger redan. ”Berätta, kommer jag att dö?” Selese tog ett djupt andetag och höll kvar det. Hon visste inte hur hon skulle svara. Hon hatade att vara oärliga. Men hon kunde bara inte säga det till honom. ”Vårt öde är i våra skapares händer,” sa hon. ”Det är aldrig för sent för någon av oss. Drick.” sa hon och tog en liten kork av Blatox från portionsflaskorna i midjan, och satte hans läppar mot den och strök han i pannan.
Hans ögon rullade bakåt, och suckade fridfullt för första gången. ”Det känns bra,” sa han. En kort stund senare, stängdes hans ögon. Selese kände en tår rinna ner för hennes kind, och torkade snabbt bort den. Illepra var klar med sin skadade, och de gick båda upp och fortsatte att gå längs den oändliga stigen tillsammans, och passerade lik efter lik. De gick österut, och följde armén. ”Gör vi ens någonting här?” frågade Selese tillslut efter en lång tystnad. ”Självklart,” svarade Illepra. ”Det verkar inte så,” sa Selese. ”Vi har räddat så få, och förlorat så många.” ”Och de få då?” kontrade Illepra. ”Är inte de värda någonting? Selese tänkte. ”Självklart är dem det,” sa hon. ”Men de andra?” Selese stängde sina ögon och försökte att föreställa sig dem; men det var bara suddiga ansikten nu. Illepra skakade sitt huvud. ”Du tänker på fel håll. Du är en drömmare. Alldeles för naiv. Du kan inte rädda alla. Vi startade inte detta krig. Vi plockar bara upp resterna efter det.”
De fortsatte att gå i tystnad, fortsatte att röra sig österut, förbi fält av kroppar. Selese var i alla fall glad över Illepras sällskap. De hade gett varandra sällskap och tröst, och hade delat deras expertis och botemedel längs vägen. Selese var förbluffad över Illepras breda sortiment av örter, vissa hade hon aldrig stött på; Illepra blev sedan överraska med de unika salvorna som Selese hade hittat i en liten by. De kompletterade varandra bra. När de marscherade, och letade efter döda kroppar igen, så landade Seleses tankar på Reece. Trots allting runt om henne, så kunde hon inte få ur honom ur sina tankar. Hon hade rest hela vägen från Silesia för att hitta honom, för att vara med honom.
Men deras öden hade delat på dem för tidigt, detta dumma drog dem åt två olika håll. Hon undrade varje stund om Reece var säker. Hon undrade exakt var i stridsfältet han var. Och med varje lik hon passerade, så kollade hon snabbt på ansiktet med en känsla av rädsla, hoppades och bad att det inte var Reece. Hennes mage knöt sig vid varje kropp som hon passerade, tills hon såg på ansiktet att det inte var han. Vid varje kropp, så suckade hon av lättnad. Vid varje steg hon tog, så var hon beredd, hon var alltid rädd över att hon skulle hitta bland de skadade, eller de döda. Hon visste inte om hon skulle kunna gå vidare om hon gjorde det. Hon var beslutsam över att hitta honom, död eller levande. Hon hade rest så långt, och hon skulle inte vända om förrän hon visste sitt öde.
”Jag har inte sett ett enda tecken på Godfrey,” sa Illepra medan hon sparkade på stenar som de gick förbi. Illepra hade pratat om Godfrey oavbrutet sedan de lämnade, och det var självklart att hon var kär i honom. ”Inte jag heller,” sa Selese. Det var en konstant dialog mellan de två, om de båda två bröderna, Reece och Godfrey, två bröder som inte kunde vara mer annorlunda. Selese kunde inte förstå vad Illepra såg i Godfrey, personligen. Han verkade bara vara en fyllbult enligt henne, en löjlig man som man inte tog på allvar. Han var rolig, och verkligen vitsig. Man han var inte en sådan som Selese ville ha. Selese ville ah en man som var uppriktig, allvarlig och intensiv.. Hon längtade efter en man som uppvisade ridderlighet och ära. Reece var för henne. ”Jag förstår bara inte hur de har kunnat överleva allt detta,” sa Illepra sorgset. ”Du älskar honom, eller hur?” frågade Selese. Illepra bred röd i ansiktet och vände sig om. ”Jag har aldrig sagt något om kärlek,” sa hon försvarande. ”Jag är bara orolig för honom. Han är bara en vän.”
Selese log. ”Är han? Varför slutar du då aldrig att prata om honom?” ”Gör jag inte?” frågade Illepra överraskat. ”Det hade jag inte insett.” ”Ja det gör du, konstant.” Illepra skakade på axlarna och blev tyst. ”Jag antar att han är under min hud på något sätt. Han gör mig så arg ibland. Jag drar honom konstant från barerna. Han lovar mig varje gång att han aldrig ska gå tillbaka. Men han gör alltid det. Det är irriterande, verkligen. Jag skulle ge han stryk om jag kunde.” ”Är det därför du verkligen vill hitta honom?” frågade Selese. ”För att ge honom stryk?” Nu var det Illepras tur att le. ”Kanske inte,” sa hon. ”kanske vill jag ge honom en kram också.” De rundade en kulle och kom fram till en soldat, en Silesian. Han låg stönande under ett träd, med ett tydligt benbrott. Selese kunde se det härifrån med sitt proffsiga öga. Bredvid trädet var det två hästar bundna. De rusade fram till hans sida.
Medan Selese började att sköta om hans sår, ett djupt jack i låret, så kunde hon inte hjälpa att fråga honom vad hon hade frågat varje soldat hon mött: ”Har du sett någon från den kungliga familjen?” frågade hon. ”Har du sett Reece?” Alla soldaterna hade vänt sig om och skakat på sina huvudet och kollat bort, och Selese var så van vid besvikelse så att hon vid detta laget förväntade sig ett negativt svar. Men till hennes förvåning, så nickade soldaten bekräftande. ”Jag har inte ridit med honom, men jag har sett honom min lady,” Seleses ögon vidgades med upprymdhet och hopp. ”Lever han? Är han skadad? Vet du var han är?” frågade hon, med ett hjärta som slog snabbt, medan hon höll i mannens vrist. Han nickade. ”Jag vet, han är på ett speciellt uppdrag. För att hämta Svärdet.” ”Vilket svärd?” ”Ödets svärd såklart.” Hon stirrade på honom med vördnad. Ödets Svärd. Legendernas svärd. ”Vart?” frågade hon desperat. ”Var är han?” ”Han ska till den östra korsningen.” Den östra korsningen, tänkte Selese. Det var långt, så himla långt. Det fanns inte en chans att de kunde ta sig dit till fots. Inte med denna takt. Och om Reece var där, så var han säkert i fara. Han behövde henne säkert.
När hon var klar med att ta hand om soldaten, så kollade hon och märkte de två hästarna som stod bundna vid trädet. Med tanke på soldatens brutna ben, fanns det ingen chans att han kunde rida dem. De två hästarna skulle vara lönlösa för honom. Och snart, så skulle de dö om ingen tog hand om dem. Soldaten såg att hon kollade på dem. ”Ta dem, lady,” erbjöd han. ”Jag kommer inte att behöva dem.” ”Men de är dina,” sa hon. ”Jag kan inte rida dem. Inte så här. Du kommer att använda dem. Ta dem, och hitta Reece. Det är en lång resa härifrån och ni kommer inte att klara er till fots. Du har hjälpt mig. Jag kommer inte att dö här. Jag har mat och vatten för tre dagar. Män kommer att komma efter mig. Patruller går här hela tiden. Ta dem och gå.”